Hallå Hallå...
Idag har jag, Emma Söderberg, fått chansen att skriva på den berömda bloggen men kanske inte med ett leende.
I oktober förra året började en resa för mig, som jag inte riktigt kan sätt ord på, min resa i ASK.
Som de flesta vet är jag ursprungligen från det lilla samhället Hyltebruk, där jag växt upp tilsammans med min underbara familj som alltid stöttat mig.
Jag har spelat handboll i hela mitt liv, allt började när min mamma Anne Sofie Söderberg började träna min "yngsta" stora syster Kristina Söderberg i minihandboll då jag följde med och började kasta gris på handbollsplanen, ca 4 år gammal, om man säger så här, så visste jag att detta, virus, snabbt skulle anfalla mig och vips, jag var fast.
Jag tränade jämt och ständigt med både killar och tjejer och det var ALLTID lika kul att spela.
Damlaget närmade sig och jag fick äntligen komma upp och göra debut i damlaget 14 år gammal, AWSOME DUDE! Sedan under ca 4 år körde jag järnet i HK Hylte där jag har gjort ett och annat mål i tröja nummer 9, om man säger så ;) ingenting skrämde mig förutom det ABSOLUT värsta, vidrigaste, jobbigaste jag visste var det jäkla bokstavligen BAJS laget, Anderstorp SK! Usch, fy, bläää...
Inte för att jag personligen ogillade individerna utan för att de var ett derby såklart...
Åren gick och jag skulle fylla 18 höstar då hände det, det där overkliga, jag fick förfrågan om att provträna i ASK.
Först var jag kluven som ett "jag-vet-inte-vad, jag ville inte lämna laget som jag alltid spelat i samtidigt som jag ville testa något nytt.
Jag bestämde mig för att provträna iallafall.
JAG VAR FAST!!!!
Jag sa till mig själv, "Emma! Fattar du vilket jävla lag du har kommit till? Kan du förstå vilket hjärt, vilken själ och framför allt vilken tid de här människorna lägger ner på samma gemensamma kärlek som du har, handboll?"
Jag tror inte man någonsin skulle kunna önska sig ett bättre lag.
Den glädjen som det här laget ger mig går inte att beskriva men det är nu jag ska börja med allt det tråkiga.
Jag har under en tid nu inte riktigt känt att jag varit mig själv i alla lägen. Jag har iprincip tappat allt mitt självförtroende och självkänsla och detta är inte på grund av någonting annat än mig själv.
Så därför måste jag tyvärr lägga skorna på hyllan ett tag framöver och ta tag i mig själv.
För vissa är detta en riktig chock och för andra kan detta vara något som kanske lite har förutspåtts för jag har som sagt inte varit mig själv.
Jag vill även igen påpeka att jag lägger inte skorna på hyllan på grund av någonting förutom mig själv.
Jag tackar nu för mig och min tid i nummer 2 i ASK-damlag och önskar alla ASK-spelare lycka till men främst så önskar jag min största kärlek, damlaget, lycka till! Jag vet att ni kan och om ni bara tro på er själva och laget.
Emma "Hylte" Söderberg, checkar ut!
I love you girls!
I oktober förra året började en resa för mig, som jag inte riktigt kan sätt ord på, min resa i ASK.
Som de flesta vet är jag ursprungligen från det lilla samhället Hyltebruk, där jag växt upp tilsammans med min underbara familj som alltid stöttat mig.
Jag har spelat handboll i hela mitt liv, allt började när min mamma Anne Sofie Söderberg började träna min "yngsta" stora syster Kristina Söderberg i minihandboll då jag följde med och började kasta gris på handbollsplanen, ca 4 år gammal, om man säger så här, så visste jag att detta, virus, snabbt skulle anfalla mig och vips, jag var fast.
Jag tränade jämt och ständigt med både killar och tjejer och det var ALLTID lika kul att spela.
Damlaget närmade sig och jag fick äntligen komma upp och göra debut i damlaget 14 år gammal, AWSOME DUDE! Sedan under ca 4 år körde jag järnet i HK Hylte där jag har gjort ett och annat mål i tröja nummer 9, om man säger så ;) ingenting skrämde mig förutom det ABSOLUT värsta, vidrigaste, jobbigaste jag visste var det jäkla bokstavligen BAJS laget, Anderstorp SK! Usch, fy, bläää...
Inte för att jag personligen ogillade individerna utan för att de var ett derby såklart...
Åren gick och jag skulle fylla 18 höstar då hände det, det där overkliga, jag fick förfrågan om att provträna i ASK.
Först var jag kluven som ett "jag-vet-inte-vad, jag ville inte lämna laget som jag alltid spelat i samtidigt som jag ville testa något nytt.
Jag bestämde mig för att provträna iallafall.
JAG VAR FAST!!!!
Jag sa till mig själv, "Emma! Fattar du vilket jävla lag du har kommit till? Kan du förstå vilket hjärt, vilken själ och framför allt vilken tid de här människorna lägger ner på samma gemensamma kärlek som du har, handboll?"
Jag tror inte man någonsin skulle kunna önska sig ett bättre lag.
Den glädjen som det här laget ger mig går inte att beskriva men det är nu jag ska börja med allt det tråkiga.
Jag har under en tid nu inte riktigt känt att jag varit mig själv i alla lägen. Jag har iprincip tappat allt mitt självförtroende och självkänsla och detta är inte på grund av någonting annat än mig själv.
Så därför måste jag tyvärr lägga skorna på hyllan ett tag framöver och ta tag i mig själv.
För vissa är detta en riktig chock och för andra kan detta vara något som kanske lite har förutspåtts för jag har som sagt inte varit mig själv.
Jag vill även igen påpeka att jag lägger inte skorna på hyllan på grund av någonting förutom mig själv.
Jag tackar nu för mig och min tid i nummer 2 i ASK-damlag och önskar alla ASK-spelare lycka till men främst så önskar jag min största kärlek, damlaget, lycka till! Jag vet att ni kan och om ni bara tro på er själva och laget.
Emma "Hylte" Söderberg, checkar ut!
I love you girls!
