Måndag
Då var det måndag igen, och en ny träningsvecka väntar.
Den här veckan blir bättre träningsmässigt med mer folk på träningarna. Förra veckan var katastrofalt dåligt. Vi ställde till och med in torsdagsträningen. Men ibland blir det så.
Vi alla har ju trots allt ett liv utanför handbollen som ibland behöver oss lite mer.
Så denna vecka kommer vi ge gärnet inför helgens hemmamatch mot Åstorp på lördag. Ni kommer väl?
I veckan är det också en halvårsdag att fira. Eller fira och fira vet jag inte. Men 6 månader är det i alla fall.
6 månader har gått sedan jag opererade knät.
Förr i tiden "var man tillbaka efter 6 månader" men så är det inte riktigt nu. I dagsläget väntar man ungefär 9 månader då man har kunnat konstatera att 6 månader är för lite.
Men min träning går bra och det ser ljust ut. FÖRHOPPNINGSVIS kan jag spela efter jul. Inga garantier, men jag sliter och gör så mycket jag bara kan för att det ska fungera.
De senaste två veckorna har det dock varit kämpigt. Jag har tränat på som jag ska, men det har varit jobbigt och fruktansvärt skittråkigt. Det beror nog på höstmörkret och att matcherna har dragit igång. Det är svinigt jobbigt att sitta där på bänken och inte kunna vara med och hjälpa till, framför allt när man ser frustrationen hos alla spelare som inte tycker att det fungerar fullt ut som det ska. Då menar jag såklart inte att allting hade klaffat perfekt om jag hade varit med, men man hade nog kanske kunnat bidra med något.
Nu har jag också en längre tid varit riktigt diciplinerad, vilket jag fortfarande är, men när jag nu inte längre har någon smärta i knät och egentligen bara maler på med alla övningar så känns det inte som att man kommer någonstans, även om man gör det.
Två tredjedelar är avklarade av min rehabtid. Det har gått över ett år sedan jag var med och spelade ordentligt och skadefri. Ett halvår sedan operationen.
Det känns just nu som en liten dipp bara. Jag går ett tag på autopilot och försöker att inte känna efter.
DET HÄR SKA FUNGERA, SÅ ÄR DET BARA.
Den här veckan blir bättre träningsmässigt med mer folk på träningarna. Förra veckan var katastrofalt dåligt. Vi ställde till och med in torsdagsträningen. Men ibland blir det så.
Vi alla har ju trots allt ett liv utanför handbollen som ibland behöver oss lite mer.
Så denna vecka kommer vi ge gärnet inför helgens hemmamatch mot Åstorp på lördag. Ni kommer väl?
I veckan är det också en halvårsdag att fira. Eller fira och fira vet jag inte. Men 6 månader är det i alla fall.
6 månader har gått sedan jag opererade knät.
Förr i tiden "var man tillbaka efter 6 månader" men så är det inte riktigt nu. I dagsläget väntar man ungefär 9 månader då man har kunnat konstatera att 6 månader är för lite.
Men min träning går bra och det ser ljust ut. FÖRHOPPNINGSVIS kan jag spela efter jul. Inga garantier, men jag sliter och gör så mycket jag bara kan för att det ska fungera.
De senaste två veckorna har det dock varit kämpigt. Jag har tränat på som jag ska, men det har varit jobbigt och fruktansvärt skittråkigt. Det beror nog på höstmörkret och att matcherna har dragit igång. Det är svinigt jobbigt att sitta där på bänken och inte kunna vara med och hjälpa till, framför allt när man ser frustrationen hos alla spelare som inte tycker att det fungerar fullt ut som det ska. Då menar jag såklart inte att allting hade klaffat perfekt om jag hade varit med, men man hade nog kanske kunnat bidra med något.
Nu har jag också en längre tid varit riktigt diciplinerad, vilket jag fortfarande är, men när jag nu inte längre har någon smärta i knät och egentligen bara maler på med alla övningar så känns det inte som att man kommer någonstans, även om man gör det.
Två tredjedelar är avklarade av min rehabtid. Det har gått över ett år sedan jag var med och spelade ordentligt och skadefri. Ett halvår sedan operationen.
Det känns just nu som en liten dipp bara. Jag går ett tag på autopilot och försöker att inte känna efter.
DET HÄR SKA FUNGERA, SÅ ÄR DET BARA.
